Jag, som alltid startar nya bloggar i tid och otid, för att sedan avslutade dem fortare än vad jag startade dem, tänkte symboliskt nog börja denna nya blogg med ett litet inlägg om konsten att hör av sig -eller inte.
Då och då snubblar jag över texter där folk beklagar sig över att de alltid måste vara den som hör av sig, att de är trötta på att vara de som håller liv i vänskapen. Visst är alla fall olika och det är svårt att döma alla efter en och samma mall, men om man ska vara så oerhört politiskt korrekt så hade man inte kunnat ha några åsikter alls, då åsikter i fråga bygger på just generaliseringar. Så,
generellt sett, så har jag börjat bli lite trött på dessa gnälliga kompisar (även om de inte är mina så får man ju förmoda att de är någons kompis) och jag känner att jag, i rollen som "den som aldrig hör av sig", måste göra min röst hörd, och stå upp för den andra sidan, den som alla alltid gnäller på.
Jodå, det är klart att jag hör av mig till folk då och då, men oftast är det den andre parten som hör av sig till mig. Om man bortser från min depression och tillhörande asocalitet, som av förklarliga skäl gör mig en del av den här "andra" sidan då och då oavsett om jag vill det eller ej, så är det helt enkelt så att jag är dålig på att höra av mig. Som det kallas. Själv tycker jag att jag är bra på att höra av mig, i det avseendet att när jag väl hör av mig så gör jag det för att jag verkligen vill prata med personen i fråga, att jag uppskattar och/eller saknar denne. Jag har flera vänner som jag inte pratar med på allt från någon månad till flera år, som jag vid nästa samtalstillfälle kan prata med som om vi hördes av igår. De vännerna är verkligen guld värda, och det är precis så jag önskar att det alltid kunde vara. Ja, inte att det tar så lång tid mellan varje samtal, utan att det kunde vara precis så löst och ledigt och utan någon tillstymmelse av anklagande röstlägen.
Vänskap utan krav. Ska det vara så svårt? Utan djupa analyser av vad den tysta parten
egentligen menar (när h*n inte menar något alls, inga baktankar, ingenting)?
Jag tror att jag har haft tur med mina vänner, då många tänker i samma banor som mig i flera olika avseenden, men jag kunde ändå inte låta bli att uttala mig när jag för tusende (känns det som) gången jag läser en gnällig liten text, ofta gärna småkryptisk sådan, från någons kompis. Att man hör av sig flera gånger i veckan betyder inte att man är en bättre vän eller är den enda som håller vänskapen i liv, än den som hör av sig någon gång i halvåret. Det kan faktiskt vara precis tvärtom. Om jag får lov att dra till med en gammal klyscha; det är kvalitén som räknas, inte kvantiteten.
Vad tycker ni?
