Fast i det förflutna

Jag hatar att vara så jäkla långsint och känslig när det gäller min barndom och uppväxt. När kommer man egentligen över sin bakgrund och kan leva normalt som en välfungerande vuxen? Ja, det är en retorisk fråga. Min syskon verkar klara sig mer eller mindre utan problem, varför ska det då vara så himla svårt för mig att släppa och gå vidare? Det är tragiskt att det ens ska behövas, men jag valde inte min uppväxt själv och det är inget som kan ändras på såhär i efterhand ändå, så varför inte bara bita i det sura äpplet, acceptera(??) det som hänt och gå vidare med sitt liv?

Jag känner att jag äntligen börjar komma nånstans nu, att jag stått och trampat på samma ställe i flera år, alternativt gått i cirklar då och då, men nu äntligen verkar det som om det kommer att kunna släppa, och jag kan gå vidare. Men för att kunna det så måste jag komma över mitt förflutna, förstå att det inte är något jag kan göra något åt, utom att skaffa en bättre barndom för mina egna barn.

Men hur tusan kommer man över sånt, hur går man vidare? Jag känner att jag behöver hjälp på den punkten, men ingen har tid. Tror att kognitiv beteendeterapi kan vara lösningen, jag har t.o.m. kollat privata alternativ men alla är uppbokade. Vad säger det om Sverige, egentligen? :/

Det är så himla frustrerande att vara på gränsen; att se vissa saker, eller ja, det mesta, nyktert, men när vissa grejer nämns så är man 8-10 år igen och ens högsta önskan i hela världen är att mamma och pappa ska skiljas. Att tala ut hur jag känner för mina föräldrar vore en bra lösning, eller hur? Synd bara att det ena alternativet är en återvändsgränd och det andra en känslostel vägg som vänder kappan efter vinden.

Fan också.