Har precis kommit hem från en 65 min lång promenad. Det blev ingen simning i morse (klarade naturligtvis inte av att gå upp kl 6 när jag inte "behövde"), så jag bestämde mig för att gå till stan och hämta ut biljetterna till Paul Potts. I princip hela vägen dit så värkte smalbenen något enormt, jag fick bita ihop för att inte börja gråta. Men nånstans vid vändpunkten (Ticnetombudet) så vände det, precis som om kroppen själv bedövade smalbenen åt mig (kunde känna smärtan där "innanför", men det gjorde inte på långa vägar lika ont som på vägen dit).
Det blev alltså 65 min och ~5 km. Inte så mycket att hurra för om man är normalviktig, men nu är ju inte det fallet med mig. Och jag måste ju börja nånstans. Ångrar att jag glömde pulsklockan/-bandet, hoppas jag kommer ihåg dem nästa gång.
Så nu sitter jag här, fortfarande med "bedövade" smalben som bultar av protest innanför allt fett (och förhoppningsvis lite muskler). Och är jäkligt stolt över att jag trots allt gjorde nåt. :)
Imorgon blir det läkarbesök i Ljungby, håll tummarna för ett positivt besked!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Bravo! Du är så duktig. Orkar att jag hade samma ork att ta itu med saker! Lycka till! //Pleu
Skicka en kommentar